Vilken lördagförmiddag! Solen sken och våren låg i luften. Junior och jag begav oss ut på en powerwalk med siktet inställt mot mina föräldrar. Efter sex, i stort sett, sömnlösa nätter somnade han efter 10 minuter i den rullande vagnen. Den friska luften gör mirakel för en liten med hosta. När jag klev upp i morse var jag inte särskilt taggad på att bege mig ut, men joggingskorna åkte på ändå.
Det är så lätt att förhandla bort träning/fysisk aktivitet. Så lätt att inte orka. Att lägga tiden på någonting annat eller att gå ut så hårt inledningsvis att det efter ett par dagar inte längre är varken hållbart eller roligt.
Min relation till träning har alltid varit komplicerad. Under den första delen av mitt liv kunde jag inte varit mer ointresserad av träning, så vida det inte gällde att spela basket på rasterna. Hade det funnits ett pris i "flest-ursäkter-att-inte-delta-på-skolgympan" hade jag varit en årlig vinnare. Inget att vara stolt över, men det är ett faktum.
Jag var övertygad om att man var tvungen att vara en viss typ av människa för att kunna uppskatta träning och framför allt för att kunna åstadkomma bra resultat. Antingen så var man duktig på det eller inte. Det fanns inget mellanting. Ingen plats för utveckling.
Sedan kom intresset för mat, med fokus på hälsosam mat, och med den också ett visst intresse för träning. Det gick hand i hand. Innan jag visste ordet av det befann jag mig på en utbildning som handlade just om träning, kost och välmående.
Hälsocoachutbildningen var ett av de roligaste åren i mitt liv!
Jag insåg hur skev min bild hade varit. Man föds inte som "träningsmänniska". Man blir det! Trots alla träningspass under utbildningen snörade jag gladeligen på mig löparskorna. Jag njöt av att jogga förbi kohagar och öppna fält när lektionerna var slut för dagen. Jag hade väck min inre "träningsmänniska".
Mot slutet av utbildningen sa kroppen stopp. Smärtsystemet kraschade och alla träningsinsatser renderade i stor smärta. Jag blev en "ofrivillig soffpotatis", men jag gav aldrig upp hoppet.
Efter att ha varit noga med att ständigt förse kroppen med mycket näring, genom bra naturlig mat, och pussla in så mycket "vardagsmotion" som kroppen tillät kom jag en liten bit på vägen.
Den stora vändpunkten blev Junior. Graviditeten gav mig tillbaka min möjlighet att röra på mig. Nu accepterar kroppen mer och mer rörelse. Långsamt bygger jag upp tåligheten och jag känner alla positiva effekter som mina insatser ger. Är det någonting som jag inte förhandlar bort i dagsläget så är det möjligheten att få röra på mig. Vem vet hur lång tid vi får?
Maken och mopsen mötte upp oss hos mina föräldrar. Vi fikade alla tillsammans i trädgården och Junior var stolt när han fick hjälpa till att skruva ihop ett bord. När det var dags att åka hem tog maken med sig Junior och mopsen i bilen. Jag ville ta mig hem för egen kraft.
När jag körde mina intervaller på vägen hem, med musiken dunkandes i hörlurarna, kände jag en sådan enorm tacksamhet. Tacksamhet över den vackra vårdagen. Tacksamhet över att min kondition var bättre än vad jag trodde och framför allt tacksamhet att jag i år, för första gången på 5 år, äntligen kan jogga igen.
Må väl och ge aldrig upp!
 |
| Juniors vy innan han somnade gott i vagnen. |
 |
| Fika hos föräldrarna efter powerwalken, innan det var dags för intervaller. |
